Igår och idag har jag inte kunnat gråta, även fast jag vet att det finns där inne, jag känner det som små klumpar i magen.
I min mardröm i natt kunde jag gråta, skrika och slåss, men när jag vaknade kände jag mig helt känslolös. Det är jobbigt att inte veta när den riktiga smällen kommer, för jag vet att den gör det, nångång måste klumparna i magen ut. Självklart kommer det väl när vi träffas igen...
Jag pinar mig själv med att minnas det fina och kolla på alla bilder - allt för att få ut det mesta av sorgen, men det kommer inga tårar idag heller. Jag känner mig helt likgiltig...

Uppdatering någon timme senare:
Jo, jag kan visst gråta. Pratade med honom nyss och det känns förjävligt just nu.
Men den känslan är ändå bättre än likgiltigheten.