Varje måndag, onsdag och fredag vaknar jag i skräck halv 6 på morgonen när tidningen dimper ner i brevinkastet. Fast det fattar jag aldrig då. I morse låg jag säkert stel i sängen i 20 minuter innan jag kunde slappna av och somna om. Ja, jag visste ju inte om det kanske var någon i lägenheten - jag var ju tvungen att lyssna efter steg!

Jag förstår inte rikigt vad det är med mig, jag beter ju mig som om jag vore 80 år.
-Det är tragiskt.